Att erkänna sin egen lathet 

Jag känner mig ofta otillräcklig. Jag har 50% av min vakna tid ett litet gnagande dåligt samvete. Det bara är där, och har funnits där i många år nu. Oftast vet jag inte ens vad jag har dåligt samvete över.

Det var en kund som sa till mig en gång att "Jaså, du är en sån där duktig liten flicka du". Och min första reaktion var, "skratt" "absolut inte, hur kan någon tycka att jag är duktig". Men jag kunde se hur hon kunde tycka det, med mitt prat om studier och jobb och diverse. När jag tänkte efter lite. Det är mitt sätt att försöka bevisa för mig själv att jag duger. Hålla upp en fasad. Men jag har aldrig varit någon "duktig flika" vad nu det är. Mina betyg från skolan är ganska kassa och jag måste verkligen anstränga mig för att kunna göra ett bra jobb, i det mesta. Att jobba och slita kommer inte automatiskt för mig. Jag gillar att vara lat, vilket är något som för mig är ganska pinsamt att erkänna igentligen. Jag önskar att jag var "duktig flicka". Men tyvärr är det alldeles för jobbigt att vara det. Jag orkar inte hålla uppe en fasad där jag har en massa framtidsmål och stora amitioner längre, eftersom vissa dagar vill jag bara dra täcket över huvudet och inte vakna än på ett tag.  

Jag känner mig otillräcklig för mig själv mer än för någon annan. Jag önskar jag kämpade mer än vad jag gör idag. Inte för någon annans skull, utan bara för min skull. Inte för att folk ska tycka att jag är duktig, utan för att kunna känna ro med min egen själ.

Är vi inte alla värda att känna ro i själen. Det tycker jag! 

Förhoppningsvis får den mörka tiden mig att slappna av lite och vara mindre orolig i själen. När den är orolig så kryper det i mig, jag vill skrika rakt ut och springa ett maraton. Men antagligen skulle jag känna att jag inte sprang det bra nog. För det är sådan jag är. När inget är bra och det dåliga samvetet äter upp mig.

Kommentera gärna:

Etikettmoln

-